Seperationsångest
Igår lyssnade jag på min iPod. Var uberlängesen senast. Fick feta flashbacks till högstadiet och början av gymnasiet. Har inte kunnat uppdatera den sedan dessa tider nämligen. Datorn krashade och musiken försvann, men jag ville ha kvar den på iPoden. Egentligen borde jag bara starta om den och allt ihop så jag kan använda den som den ska användas igen, men har inte haft modet. Samma sak gäller det hårddisken som krashade för ett halvår sedan. Jag vågar inte formatera om skiten.
Då äre det definitivt.
Då är det på rikt!
Ibland undrar jag verkligen hur jag fungerar. Ibland kan jag ta saker med en klackspark. Ibland vill jag verkligen inte inse faktum. Vars gränsen går där är också helt weird.
Tror att det är känslan "good fucking bye, och vi kommer aldrig att ses igen" som gör allt så jobbigt. Men så länge känslan att "det är inte sista gången, eller det kommer bli bättre än så här - vänta bara!"
Kommentarer
Trackback
